Profeternas väg i kallet till Allah (del 5)

De lärdas åsikt gällande ledarskapet (al-Imama) och deras bevis för det är obligatoriskt

Imamen Abo al-Hasan al-Mawardi, må Allah vara honom nådig, sade:

”Ledarskapet (al-Imama) är till för att uppnå det profetiska kalifatet (efterträdarskap) för att skydda religionen, och att se efter de världsliga angelägenheterna, och att tillsätta någon som sköter det i nationen är obligatoriskt enligt samstämmigheten (idjma).

Även om al-Asamm hade en avvikande åsikt, och det har funnits oenighet om huruvida det är obligatoriskt baserat på logik eller baserat på den islamiska lagen.

Några sade: det är obligatoriskt baserat på intellektet på grund av att intelligenta människor har en natur som får dem att underställa sig till en ledare som hindrar dem från att förtrycka varandra.

Och al-Afwa al-Awdi sade:

Folk kommer inte till rätta i ett kaos utan styre, och det kommer inte att finnas något ledarskap om de okunniga tar makten.

Och en grupp sade: nej, det är obligatoriskt baserat på den islamiska lagen, inte intellektet, eftersom Imamen (ledaren) har vissa roller i den islamiska lagen som inte nödvändigtvis skulle vara dyrkan enligt intellektet, så därför grundar sig plikten inte på intellektet.

Sedan använde han som bevis, Allah, den Högstes uttalande:

”Troende, lyd Allah och lyd Sändebudet och de styrande bland er!”

Sedan sade han: Så det är obligatoriskt för oss att lyda de styrande bland oss, och det är ledarna som har befälet över oss.

Sedan sa han: Hisham ibn Urwa rapporterar från Abo Salih från Abo Horeira att Allahs Sändebud (må han prisas och välsignas) sade:

”Efter mig kommer andra ledare att följa, vissa rättfärdiga som för gott med sig, vissa syndiga som för ont med sig. Hörsamma dem och lyd dem i allt som är i överensstämmelse med sanningen. För om de gör något gott då är det bra för er och för dem, men om de gör något dåligt så är det bra för er och dåligt för dem.”

Han fortsatte: Så när faktumet om ledarskapets (al-Imama) förpliktelse är etablerat, så är det en gemensam plikt att se till att behovet tillgodoses (Fard kifayah), så som plikten i att kämpa för Allah och att söka kunskap om religionen.”

Al-Qadi Abo Ya’la, må Allah vara honom nådig, sade:

”Att tillsätta en ledare är obligatoriskt.”

Och Imam Ahmad, må Allah vara nöjd med honom, sade i en återberättelse från Mohammed ibn Awf ibn Sufian al-Himsi: ”Det blir osämja om det inte finns någon ledare som sköter folkets angelägenheter.

Anledningen: att när följeslagarna var oense och al-Ansar sade, det bör finnas en ledare från oss och en ledare från er. Så avslog både Abo Bakr och Omar, må Allah vara nöjd med båda det. Och de sade: ’Araberna kommer inte acceptera någon annan stam än Qureish’, och de återgav några citat gällande det. Så om ledarskapet (al-Imama) inte vore obligatorisk då skulle en sådan diskussion och debatt om det inte ha varit korrekt. Och någon kunde ha sagt, ’det behöver varken vara från Qureish eller från någonstans.”

Och Imam al-Haramein sade: ”Frågan om ledarskapet (al-Imama) hör till grenarna (inte grunderna) i Islam”.

Så du ser vad de säger när det gäller ledarskapet (al-Imama), att det hör till grenarna, och att det inte är mer än ett medel, för att skydda religionen och att sköta de världsliga angelägenheterna. Och gällande beviset för dess förpliktelse så finns det oenighet: är det intellektet eller den islamiska lagen?

Och vi anser att det är en plikt, men de två texter som al-Mawardi nämnde är inte bevis för ledarskapet (al-Imama), de är mer generella om plikten i lyda de styrande vars styre redan fastställts och tillämpas, och likaså med hadithen. Och kanske det var anledningen till att Abo Ya’la hade en annan åsikt eftersom bevisen inte var tillräckligt tydliga. Hur som helst, hur kan man säga om en fråga som är så här, där det råder skilda åsikter om bevisen för dess skyldighet, att det är religionens verkliga syfte, och målet för profeternas uppdrag… och andra överdrifter som sagts, som förstorat upp denna fråga och gjort den flerfaldigt större än vad den förtjänar och som försvagat troslärans och själva religionens roll och minskat deras status.

al-Maududi sa:
”Därför är målet än idag det som var målet för profeternas uppdrag i denna värld , må de prisas och välsignas, att upprätta en islamisk regeringen, och att med den genomföra den fulländade ordningen för mänskligheten som de kommit med från Allah.”

Jag säger:

För det första: Det är inte tillåtet att tala om Allahs sändebud och profeter baserat på politiskt resonemang och slutledning. Och berättelserna om profeterna och livshistorier hör till det fördolda och det inte är tillåtet att filosofera kring dem, utan man måste hålla sig till den information som Allah uppenbarat för Mohammed (må han prisas och välsignas).

Allah, den Högste, sade i början av berättelsen om Yusuf, må han välsignas:

Vi berättar den bästa berättelsen då vi för dig uppenbarar denna Koran, och innan dess var du helt ovetande [om denna berättelse]! [Yusuf – 12:3]

Och han sade vid slutet av berättelsen om Yusuf, må han välsignas:

Detta hör till upplysningarna om det fördolda, vi uppenbarar det för dig, du var inte närvarande när de samlades och konspirerade. [Yusuf – 12:102]

Och han, den Högste, säger efter berättelsen om Noah, må han välsignas:

Detta hör till upplysningarna om det fördolda, Vi uppenbarar det för dig, varken du eller ditt folk kände innan dess haft kännedom om det. Så ha tålamod då den slutliga segern tillhör de gudfruktiga! [Houd – 11:49]

Det här förbudet blir än starkare om resonemanget går emot det som Allah har informerat om dem.

Allah har redan förklarat vad deras övergripande mål var, han sade:

Och vi har sänt till varje folk ett sändebud med budskapet dyrka Allah och ta avstånd från det som dyrkas bredvid honom.

Allah den Högste, sade:

Vi har inte sänt något Sändebud före dig utan att vi uppenbarade till honom att ingen har rätt att dyrkas förutom Allah, så dyrka honom.

Och han berättade för oss om några av dem mer detaljerat, som Noah, Ibrahim, Houd och Salih och vi har talat om deras tillvägagångssätt tidigare (i boken), och vi har citerat korantecknen som definierar tillvägagångssätt och deras mål, och de överensstämmer helt med det som Allah sade om dem generellt, dvs. kallet till Tawhid och kampen mot Shirk och dess manifestationer, och att mana till det goda. Men det finns ingenting varken i Koranen eller i Sunnan som stödjer det som al-Maududi påstod i hans uttalande: ”...därför är målet än idag det som var målet för profeternas uppdrag i denna värld , må de prisas och välsignas, att upprätta den islamiska regeringen” eller ”den gudomliga regeringen” så som al-Nadawi återberättade från al-Maududi. Så om nån har klara bevis för denna mycket allvarliga sak, från Boken och Sunnan låt honom då lägga fram dem så åligger det oss att tro och att följa.

För det andra: Herr Maududi levde i en tid av politiska strider mellan olika partier, och rivaliteten och maktkampen hade spridits genom öst och väst. Och i och med hans roll som en politisk ledare och partiledare så fick han för sig att profeterna måste ha haft stark ambition, engagemang och kämpaglöd i att sträva efter befäl och att få makten att styra.

Mitt påstående stöds av hans följande uttalande, han sade:

En profets yrke: För att upprätta denna civilisation och det här samhället på jorden, sände Allah sändebuden en efter en. Anledningen är att varje samhälle i denna värld förutom ett samhälle av munkar, oavsett om det är islamiskt eller förislamiskt, om de har en generell åskådning som rör människans liv och ett omfattande sätt för att hantera världsliga angelägenheter, så måste de naturligtvis försöka ta makten och ta över styret, och forma människans liv till en bestämd form.

Och om man inte strävar efter makten så finns det ingen mening med att kalla till någon åskådning, och det finns ingen mening med att tillåta eller förbjuda eller att ha lagar.

Men den som lever som en munk i denna värld, han vill inte ha de uppgifterna, utan hans ständiga uppgift är att nå hans inbillade frälsning genom att följa en specifik väg som för honom långt bort från den övriga världen och allt däri. Därför behöver han inte auktoritet och makt, och han vill inte ha nån del utav det.

 

Men den som kommer för att kalla folk till en särskild väg för att ställa tillrätta tillståndet som världen befinner sig i, och som tror att om man följer den vägen så blir man räddad och frälst, då måste den personen sträva och kämpa för att skaffa sig auktoritet och makt.”

al-Maududi studerade det nutida samhället och civilisationen med dess olika delar och detaljer, eller i.a.f. det mesta av det, och han trodde att profeterna hade ett samhälle och civilisation med samma delar och detaljer som som finns i de nutida civilisationerna förutom att delarna och detaljer var annorlunda från de förislamiska samhällena. Och på det baserade han sin tro att alla samhällen som har en åskådning som innefattar livets olika aspekter, och som har ett omfattande tillvägagångssätt för att styra världsliga frågor, då måste de av sin natur ta över makten och styret.

Och eftersom profeterna kom med ett samhälle och en civilisation av denna typ så måste de ta över makten och styret i deras samhälle.

Och de måste sträva och kämpa hårt för att uppnå auktoritet, och i sådana fall ”…därför är målet än idag det som var målet för profeternas uppdrag i denna värld , må de prisas och välsignas, att upprätta den islamiska regeringen som implementerar det kompletta systemet för människans liv som dom kom med från Allah.”

Så förhoppningsvis har det blivit klar för läsaren att dessa slutsatser baseras på intellektuella och politiska härledningar och paralleller. De baserar sig inte på bevis från Koranen och den profetiska Sunnan, och den här kategorin av frågor kräver vägledning från den gudomliga uppenbarelsen, inte intellektuella och politiska upptäcktsresor.

Och han fick för sig att folk bara var av två typer:

Antingen en munk vars enda sysselsättning är att nå en inbillad räddning osv… Och det är otänkbart för dem att profeterna skulle vara av denna typ men de som kan verka liknande (munkarna) för dom som är politiska är de nutida lärda och kallare som inte surfar på politikens vågor och som inte simmar i dess massor, de följer inget annat än profeternas tillvägagångssätt i att kalla till Allah och att särskilja honom (Tawhid), och rensa ens dyrkan från allt annat än honom, och att varna för Shirk (delning av dyrkan), syndighet och påhitt i religionen, med Sunnans klokhet och goda uppmaningar, men de är inte ofelbara.

Eller en med politiska ambitioner och ett tänkande som liknar samhällets, som vill lyfta sin nation upp över de högsta civilisationernas nivå, och han vill upprätta det starkaste landet för hans nation.

Och eftersom profeterna är de mest prominenta och de mest upphöjda, så måste de vara av den här utmärkta sorten.

Men det undgick honom att profeterna var en separat sort, som inte höra till någon av dessa, de är ett speciellt slag, rena från munkarnas dumheter och okunnighet, men också från politikernas lystenhet och intriger och de djävulska medel hjälpmedel som de använder för att få makten. Dom har de renaste själarna från lystenhet, de har de högsta intellekten, de ädlaste personligheterna, de finaste rötterna och ursprunget. Allah valde dem för att vägleda mänskligheten och att rädda dem från vilsenhet. Så de hängav sig kallet till Allah med full uppriktighet och ingivelse, de krävde inte någon belöning som rikedom, status eller makt, utan de strävade endast synen av Allahs ansikte och den eviga boplatsen, och de hade tålamod med de olika typerna alla möjliga saker som inte skulle uthärdas av någon annan än dem.

al-Maududi sade också: ”därför kämpade varje profet och varje Sändebud för att få till stånd en politisk revolution, vissa av dem kom inte längre än att de banade vägen och att de samlade anhängare, som Ibrahim, må han prisas och välsignas, andra tog mer direkta åtgärder för den revolutionära rörelsen men (deras liv och) deras profetskap tog slut innan de kunde etablera det gudomliga styret, som Isa (Jesus) må han prisas och välsignas, och vissa av dem lyckades uppnå med denna rörelse framgång och seger, som Mosa (Moses) må han prisas och välsignas och vår mästare Mohammed (må han prisas och välsignas).”

Jag säger:

För det första: Antalet profeter och sändebud är över 120 000 och Allah har endast berättat för oss om tjugofem profeter och sändebud i Koranen.

Allah den Högste säger:

”…och sändebud som som vi har berättat om för dig, och sändebud som vi inte har berättat om för dig, och sannerligen tilltalade Allah Moses.”

Och Allah den Högste säger:

”Och vi har sänt sändebud före dig, vissa har Vi berättat om för dig och vissa andra av dem har vi inte berättat om för dig.”

Det som är obligatoriskt för oss, är att vi tror på alla profeter och sändebud och deras böcker i allmänhet och på de som Allah nämnt specifikt för oss och deras böcker.

Och det som inte berättats för oss om dem av hans Sändebud Mohammed (må han prisas och välsignas), det hör till de fördolda sakerna.

Jag tror att uttalanden som: ”därför kämpade varje profet och varje Sändebud för att få till stånd en politisk revolution…”, är information som inte härrör från den siste profeten (må han prisas och välsignas), så det hör till de mest fördolda sakerna som hölls dolda från Allahs sändebud (må han prisas och välsignas) av Allah. Så hur kan någon annan känna till det? Eller snarare hur kan en muslim tillåta sådant tal när Allah, den Högste, har sagt:

”Följ inte det du inte har kunskap om, hörseln och synen och förståndet, alla dessa kommer att hållas till svars!”

Och Allah den Högste, sade:

”Säg: min Herre har bara förbjudit skamlöshet, både öppen och hemlig, och synd, och aggression utan rätt, och att tillskriva någon delaktighet med Allah vilket han aldrig tillåtit, och att säga om Allah det som du inte vet.”

För det andra: Jag tror att det inte är tillåtet i den islamiska lagen att generalisera om profeternas barmhärtiga vägledning och visa kall, som omfattade vishet, kunskap, fasthet, tålamod och omsorg, det inte är tillåtet i den islamiska lagen att generalisera om deras kall att de var försök till politiska revolutioner, eftersom politiska revolutioner bygger på komplotter och intriger och sammansvärjningar som ingen går med på förutom folk som inte drar sig för att spilla blod och att förstöra jordbruk och släktband, och att fördärva jorden.

Det tredje: Tolkandet av profeternas uppdrag och mål är något extremt känsligt och har allvarliga konsekvenser på nationens stackars unga, för de kanske säger: om profeterna var politiker och ledare för revolutionära rörelser, varför ska inte de som följer dem också vara politiker och revolutionärer och ta de steg som är nödvändiga för att uppnå deras mål, som är politiska revolutioner, med planering och organisering. Men kommer de inte begå fel när de försöker orsaka politiska revolutioner?

Det fjärde: Jag vet inte vad Maududi menar med hans uttalande: ”vissa av dem deras kamp var bara att bana vägen och att öka deras antal.” Och al-Nadawi sade om det: ”för att förbereda jorden, som profeten Ibrahim gjorde.” Menar han att han lade fram en politisk agenda och revolutionära planer för de profeter och ledare som skulle komma efter honom eller menar han någonting annat?

Hur som helst så ger det här en väldigt konstig underlig och skrämmande bild om profeterna, en bild som varken Koranen eller Sunnan ger och som är främmande för Islams lärda. Allah höll hans profeter rena och på avstånd från sådant.

Ibrahims berättelse, till exempel, är mycket tydlig i Koranen och i Sunnan, och Allah nämner den ett flertal gånger i Koranen! Och från början till slut var den en kamp för Tawhid och för att utplåna de falska gudarna med bevis och vägledning och med handen när det krävdes, efter att han hade framfört budskapet tydligt, och etablerat orubbliga obestridliga bevis mot de envisa avgudadyrkarna, både styret och folket. Han började förstöra deras avgudar och statyer så de blev arga för deras avgudars skull och angrep honom och ville ge honom det strängaste straffet. Så tände en eld och kastade honom in i den.

”De sade: Bränn honom och hjälp era gudar, om ni verkligen dyrkar dem.” Så Allah räddade honom från deras komplott. ”Vi sade: Eld, var sval och harmlös för Ibrahim.”

Sedan när deras envishet nådde dess topp och hoppet om deras gensvar till Allah kall var över övergav han dem och utvandrade (Hidjra) för Allah ”Lot trodde på honom och sade: Jag migrerar till min Herre, sannerligen är han den Mäktige, den Vise.”

Och Allah nämnde inte något om honom som har med politiska revolutioner att göra och inte heller att öka antalet, och inte heller att bana vägen.

Låt oss fortsätta med Ibrahims berättelse, må han prisas och välsignas, han migrerade (Hidjra) till Sham (Palestina m.m.), sedan efter en tid gick han med sin fru Hajar, och hans son Ismail till Mekka, som på den tiden var obebott och alla medel för levnad, inte ens vatten. Han lämnade hans fru och hans son med Allahs tillåtelse och återvände till Sham. Han gick tills han kom till en väg på berget där de inte kunde se honom, han vände sig mot huset och bad för dem med dessa ord och lyfte sina händer i bön:

”Vår Herre, jag har bosatt mig borta från min son som är i en dal utan växtlighet vid ditt heliga hus” Sedan klargjorde han orsaken: ”Vår herre, så att de må förrätta regelbunden bön. Låt därför människornas hjärtan fyllas av tillgivenhet för dem [och av längtan att besöka dem] och förse dem med föda så att de må känna tacksamhet [mot Dig].”
[Ibrahim:37]

Och Ibrahim, må han välsignas, besökte sin son Ismail, må han välsignas, två gånger men fann inte honom då det sammanföll med då Ismail hade gått ut för att söka försörjning, så Ibrahim återvände dit han kommit ifrån. Sedan besökte han honom en tredje gång då fann han honom, när han såg honom så ställde han sig upp och de hälsade på varandra som en far och en son gör. Sedan sade Ibrahim, må han välsignas:
”Ismail! Allah har gett mig en befallning.”
Han sade:”Gör det som dig Herren befallt dig.”
Han sade: ”Hjälper du mig?”
Han sade: ”Jag hjälper dig.”
Han sade: ”Allah har befallt mig att bygga ett hus här.” Och han pekade mot en plats som var högre än det som omgav den. Där lade de huset grunder, Ismail hämtade med stenarna, Ibrahim byggde och Ismail räckte honom stenarna, medans de båda sade:

”Vår Herre, acceptera detta från oss, det är du som är den all-Hörande, den all-Vetande!” [al-Baqara:127]

Så det här är berättelsen om Ibrahim i Boken och i Sunnan, han kallade sitt folk till Allah och etablerade bevisen mot dem, därefter förstörde han deras statyer, sedan migrerade han. Och hans resor från Sham-området för att besöka hans son Ismail i Mekka, i dalen utan växtlighet. Han lämnade sin hans son i denna dal och han förklarade varför han hade lämnat honom där. Sedan när hans son hade blivit en ung man började de bygga huset, och Allah sade till dem:

”Rena mitt hus [från Shirk och dyrkan av förebilder] för de som utför går runt den (Tawaf), och de som stannar där och de som utför Rukoo och Sujood (bugar i bön).”
[al-Baqara:125]

Så vad kan man förstå från dessa handlingar, hans migrering från hans land i civilisationen, till landsbygden i Sham-området, och därefter till att lämna sin son i ett land utan växtlighet och utan invånare och livsnödvändiga medel, och en av orsakerna som han uttryckte var: ”Vår Herre, jag har bosatt mig borta från min son som är i en dal utan växtlighet vid ditt heliga hus,Vår herre, så att de må förrätta regelbunden bön…” [Ibrahim:37]

Kan man förstå från dessa handlingar att han höll på att bana vägen och att han samlade anhängare för en politisk revolution?!!

Och när har Eesaa (Jesus) upprättat en revolutionär rörelse?! Och hur blev den stoppad eller hur kollapsade denna rotation?!! Och vad är beviset för detta mycket farliga uttalande?!

Och hur skulle det bara vara Mosa (Moses) och Mohammed (må de prisas och välsignas) som nått seger och framgång?!! Om varje profet och varje sändebud strävade efter en politisk revolution, så som al-Maududi påstått, hur kan de då inte ha uppnått seger och framgång, då de var fler än hundra tjugo tusen?!

Ser du inte som jag, de bittra frukterna av att gå till överdrift, och de allvarliga och farliga resultaten som skakar tro och övertygelse?! Om endast två av alla profeter klarade av att nå seger och framgång, ska inte då en icke-troende läsare, eller de som är svaga i tron och de okunniga, kommer de inte tro att de andra profeterna misslyckades och förlorade? Även med den starke troende, finns det inte en risk att hans tro skulle skakas och rubbas då, om det skulle vara så att de icke-troende Kisra, och Caesars, och Faraonerna lyckades uppnå (det påstådda) målet som är att upprätta stora nationer och avancerade civilisations, men att profeternas försök inte uppnådde seger och framgång?!!

Om vi skulle se det här som profeternas mål, och bedöma deras handlingar och uppfattningar, då skulle resultaten vara väldigt dåliga och det skulle finnas en stor problematik som skulle vara svår att lösa, men om vi skulle definiera vad deras mål var utifrån Allah den Eviges bok och hans sändebuds Sunna, må han prisas och välsignas, han som inte talar utifrån hans lustar, då följer vi det korrekta tillvägagångssättet.

Allah har definierat vad deras mål var, och förklarat deras kall, han sade:

”Vi har sänt ett sändebud till varje nation: dyrka endast Allah, och ta avstånd från avgudarna.”
[al-Nahl:36]

Allah den Högste, sade:

”Vi har aldrig sänt något sändebud utan att uppenbara för honom att ingen har rätt att dyrkas utom Allah, så dyrka honom.”

[al-Anbiya:25]

Allah den Högste, sade:

”Sändebud, som sändes med glada bud och varningar så att folk inte kan ursäkta sig (med ovetskap) inför Allah efter sändebuden (har förmedlat budskapet).” [al-Nisa’:165]

Det här var deras uppgift och detta var deras mål: att kalla till att särskilja Allah (Tawhid ) och att varna mot Shirk (att sätta partners till Allah) och synder, och att ge glada nyheterna till de troende och att varna de envisa förnekarna.

Och de utförde deras uppgift och alla de blev framgångsrika och räddade, och Allah kom till deras undsättning mot deras fiender i denna värld och han kommer till deras undsättning på domedagen, dagen då vittnena träder fram, och de icke-troende, mätt med det här korrekta måttet, är de som misslyckats, förlorat och de som blivit besegrade, i denna värld och i den kommande.

Allah den Högste, säger:
”Och vi har redan gett vårt uttalande till våra tjänare sändebuden, det är de som får vår undsättning, och vår armé är den som segrar.” [al-Sáffat: 171-173]

Allah den Högste, säg:
”Allah har förutbestämt: Jag kommer att segra, jag och mina sändebud! Allah är sannerligen stark och mäktig!” [al-Mujadila: 21]

Allah har berättat hur hans profeter gavs segern mot deras fiender i många berättelser i Koranen.

Allah den Högste, sade om Noah, må han välsignas:

”…så Noah bad till sin Herre: ‘Jag är överväldigad, hjälp!’, så vi öppnade himlens dörrar med forsande vatten, och vi flödade jorden med vatten så vattnen nådde varandra för en (av Allah) bestämd dom (om bestraffning ). Och vi bar honom på en av plankor och spikar, den åker under vår översyn, en belöning för (Noah) den som blev förnekad. Och vi lät den vara ett tecken men finns det någon som reflekterar?” [al-Qamar: 10-15]

Allah den Högste, säger:

”Thamoud och Ad förnekade det dundrande slaget (domedagen). Vad beträffar Thamoud så gick de under av skriet; och vad Ád beträffar så utplånades de av en kraftig genomträngande storm, han lät den rasa mot dem i sju nätter och åtta dagar, ett gissel. Så folket låg fallna och de såg ut som kapade palmer. Kan du se något kvar av dem? Och Farao och de som levde före honom och de i de ödelagda städerna överträdde (och dyrkade andra än Allah). Och de trotsade sin Herres sändebud så han straffade dem med ett straff som var mer än tillräckligt.” [al-Haqqah: 4-10]

Allah den Högste, sade:

”…Och Noas folk, när de förnekade sina sändebud dränkte vi dem och gjorde dem till ett tecken för människorna, och för alla orättfärdiga har vi ett plågsamt straff i beredskap. Och stammarna Ád och Thamoud och folket i al-Rass och många släkten däremellan. Alla dessa fick våra argument och alla dessa har vi utplånat.
[al-Furqan: 37-39]

Det här var avgörande undsättningar, och en klar seger och räddning. Och en katastrof och förlust och undergång och förödelse för förnekarna.

Med dessa korrekta gudomliga mått och vågskålar, så har alla profeter uppnått framgång och seger, för att alla de fullgjorde sin uppgift som de förpliktigats med och förmedlade budskapet från deras herre som de beordrats att förmedla, och det var deras fienders undergång så som Allah berättade om dem. Men med politiska eller påhittade mått, eller vad du nu vill kalla det, så har bara Mohammed och Mosa lyckats, må de välsignas.

Det är alltså ur deras perspektiv, men vi anser Mosa och Mohammed ,må de prisas och välsignas, vara fria från att ha strävat efter en politisk revolution, och rentvår deras seger och framgång från att vara baserad sådan grunder.

Vi går till berättelsen om Mosa, må han välsignas, och berättelsen om hur han fick undsättning och räddning. Allah gav honom verkligen en klar seger över Faraon och hans armé.

Allah den Högste, sade:

”Och vi har sannerligen gett Mosa och Haron våra gåvor, och vi räddade dem och deras folk från det stora lidandet (som de genomgick), och vi undsatte dem så de blev segerrika.” [al-Sáfat:114-116]

Hur skedde denna undsättning? Var det genom en politisk revolution som Mosa nådde till Egyptens tronstol?

Det sanna svaret är det som Allah informerade oss om i den väldiga Koranen.

Att Allah valde ut Mosa med att göra honom till sändebud och med tilltala honom direkt. Han gav honom uppgiften att kalla Faraon till Allah, och han utförde hans herres befallning, och han lade fram tydliga tecken på han verkligen var en profet: ”Så han visade honom det stora tecknet, men han förnekade och trotsade, sedan vände han sig om och sprang, sedan samlade han alla och ropade: Jag är er herre, den Högste…” [al-A’raf:20-24]

Allah den Högste, sade:

”Och vi sände Moses med våra budskap och ett klart bevis på hans auktoritet, till Farao och Haman och Qarun, men de sade: ”Han är en trollkarl och en lögnare.” Och när han kom till dem med den sanning som vi gett honom, sade de: ”Döda de troendes barn och skona deras kvinnor!” Men förnekarnas onda planer slår alltid fel. [Ghafir: 23-25]

Och folket hetsade Faraon ännu mer mot Mosa och hans folk.

Så som Allah den Högste, sade:

”De högt uppsatta bland Faraons folk sade: Ska du låta Mosa och hans folk sprida fördärv i landet, och överge dyrkan av dig och dyrkan av dina gudar? Han sade: Vi ska döda deras barn och behålla deras kvinnor, och vi kommer ha makten över dem.” [al-A’raf: 127]

Mosas ståndpunkt, må han välsignas, var att vända sig mot den här överträdelsen, i det finns ett föredöme för de som kallar till Allah.

”Mosa sade till sitt folk: Sök Allahs hjälp och var tålmodiga, jorden är Allahs, han låter den han vill ärva den av hans tjänare, och resultatet är för de gudfruktiga.” [al-A’raf:128]

Sedan när bägaren var nära att rinna över jämrade Israelerna sig inför Mosa:

”De sade: Vi led innan du kom till oss och efter att du kom. Han sade: Kanske Allah förgör er fiende och låter er ta över jorden efter honom så att han kan se vad ni gör sedan.” [al-A’raf:129]

Se hur profeterna fostrade folket, och deras tålamod med prövningarna och svårigheterna, sedan gav Allah Faraon och hans folk en reprimand ifall de skulle ta lärdom.

”Och vi bestraffade faraons folk med åren med misskörd, så att de skulle inse sina fel.” [al-A’raf: 130]

Sedan ville Allah låta dem gå under och om intet och rädda Mosa och Israelerna från deras svårigheter. Så han skissade fram en klok plan för dem som inte innehöll någon revolution eller någon politisk omstörtning, för att profeternas lagar och deras karaktär vägrar svek och hemliga komplotter eller blodspillan för att få makt, oavsett hur nobelt målet är.

Allah den Högste sade:

”Och vi uppenbarade för Mosa, ‘Res inatt med mina tjänare, men ni kommer bli förföljda!’ Så Faraon sände hans män till städerna för att samla dem. ’De är en liten grupp med få, och de har gjort oss ilskna, och alla vi har samlats här och är redo.’ Så vi lät dem lämna trädgårdar och floder, och skatter och ärofyllda poster, allt detta, som vi sen lät Israels ättlingar ärva. Så de följde efter dem på morgonen, när det två grupperna såg varandra sade Mosas folk: ‘De har hunnit ikapp oss!’, Mosa sade: ‘Ack nej, min herre är med mig, han kommer att visa mig vägen!’ Och vi uppenbarade för Mosa: ‘Slå på havet med din käpp.’ Då delade det sig och varje del var som ett enormt berg, och vi lät de andra närma sig, och vi räddade Mosa och alla som var med honom, sedan så dränkte vi de andra, i det finns ett sannerligen ett tecken, ändå så tror de flesta av dem inte.” [al-Shu’ara: 56-67]

Dessa är medlen som användes av Mosa, och de som trodde på honom bland hans folk. Han hade tålamod med svårigheterna och slakten och dödandet (av hans folk). Det rubbade inte deras tro, och inte heller minskade deras tålamod, och vägen till deras seger och deras fiendes undergång var den som deras herre lade och som vi nyss läste, inte ens en doft av politik eller nån politisk revolution.

Och det finns en sak till: Om det skulle vara så att Mosa strävade efter en politisk revolution och att han verkligen strävade efter att ta makten och att upprätta ett gudomligt land, profeternas påstådda uppdrag (enl. Maududi), då skulle han genast ha skyndat tillbaka till Egypten eftersom det fanns väldigt goda möjligheter, för Allah hade låtit Faraon och hans armé gå under och bara kvinnor och barn och tjänare fanns kvar.

Så varför tog Mosa inte den här chansen till att upprätta det gudomliga landet i det land som Allah beskrev i hans uttalande: ”Många trädgårdar och floder lämnade de, och odlingar och ärofyllda poster, och ett gott tillstånd där de var glada.” [al-Dukhan:25-27] istället bosatte han sig i Sinai öknen utan något land eller någon myndighet eller någon gudomlig regering?!!

Då måste vi säga: Mosa var ett stort och ädelt sändebud, och en av de mest beslutsamma och starka sändebuden, och han utförde sin uppgift på det mest kompletta och perfekta sättet!

Allah förintade genom honom den falske guden Faraon och hans armé, och genom honom räddade Allah Israels ättlingar, och det är en tillräcklig ära och utmärkelse, och tillräcklig är den seger som han fick mot Faraon och hans folk.

Och Mohammed (må han prisas och välsignas), han var en trons man från den första början, och en vägledningens sändebud. Han hade tålamod med det som berg inte kunde uthärda, för denna tro, han erbjöds makten i början av hans historia och han nekade den, och segern och staten som Allah gav honom kom endast som en belöning för hans tålamod, hans gudfruktighet och hans uthärdande. Så det var profetskap och kall till Allah och frukterna av det, inte politisk revolution, fjärran är han från en sådan sak, och vi redan förklarat hans kall rätt detaljerat så det behövs inte någon repetition.

Något som man kan anmärka om gällande den här inriktningen är att dom har en satt en princip som är: ”Islam är en helhet och man delar inte upp den.” Om den bara hade applicerats på de rättfärdiga föregångarnas väg utan extremism.

Men du finner tyvärr att de går emot den helt och hållet, på grund av att de fäst sig starkt vid etablerandet av den islamiska staten (och de kallar det: kallet till al-Hakimia) det har distraherat dem från att fokusera på Islams grunder, som Tawhid (Att särskilja Allah) med alla dess kategorier. Och än idag har de inte insett, på grund av denna distraktion, att behovet av att fokusera på att kalla till Tawhid är lika stort och akut som på alla profeternas tid, inklusive Mohammed (må han prisas och välsignas), om inte större.

Kan någon förståndig och opartisk personen förneka detta?!

Och kan en uppmärksam muslim säga eller tro att muslimerna idag är som muslimernas första och utmärkta generationer som inte baserade sin tro och dyrkan på något annat än Koranen och Sunnan?!

Kallet till al-Hakimia (att sätta Allahs dom först) och dess tillämpning är en sak som är viktig för varje muslim som förstår Islam, om dess villkor hålls i åtanke, och allt som Allahs Sändebud (må han prisas och välsignas) kom med är viktigt och betydelsefullt.

Men vi behöver att fråga oss: Nödvändiggör kallet till al-Hakimia att vi försummar eller faller till korta gällande den mest grundläggande principen i Islam?
Svaret är nej!

al-Hakimia måste utgå från den viktigaste saken i Islam, vilket är korrekt tro (Aqida) om Allah och, och hans den Majestätiskes namn, och hans perfekta egenskaper, på det sätt som Allah har låtit oss lära känna honom i hans väldiga bok, och så som vår noble profet (må han prisas och välsignas) lärt oss, så att våra hjärtan kan fyllas med ljus, tro, övertygelse, vördnad och aktning.